Hemligheter….

Då det nu har gått en liten tid sen jag var iväg på lajvet Hemligheten har tankarna dalat såpass mycket att jag med stilla hand kan fånga in dem och fästa dem någonstans.

Det finns så oerhört mycket att förmedla kring min upplevelse, en myriad av subtila nyanser är knepiga att förmedla, men jag ska göra mitt bästa.

Jag har varit på väldigt många lajv vid det här laget och jag har ingen specifik stil som jag föredrar. Vanligtvis köper jag lajvets koncept och far iväg på det som gäller. Är det high-fantasy så kör jag det och är det 30-tals realism så hakar jag på det tåget. Förvånansvärt ofta är jag nöjd med att sitta i goda vänners lag vid en lägereld och bara vara…någon annanstans.

Men….

Jag när hela tiden en inre längtan efter att få den där känslan av att det verkligen, verkligen är på riktigt. En förhöjd medvetenhet kring att “om detta var verkligt, så skulle det vara precis så här”. Ni som lajvar vet precis vad jag menar. Jag har verkligen inget emot formationer av människor med latexvapen, jägare som aldrig fäller villebråd eller Antarktisexpeditioner med psykopater. Är det något som hela tiden dragit mig till lajv, så är det just det att få olika upplevelser. Trots detta kommer jag inte ifrån min inre längtan efter att få ett intensivt inre spel och inte bara reagera på det yttre. Tyvärr är jag väl lite funtad så som person att jag analyserar och funderar rätt mycket, vilket gör distansen till själva upplevelsen något större. På samma gång är jag grymt känslig, men det skapas samtidigt en ambivalens i detta som gör att det krävs något riktigt jävla överbra för att jag ska bli fullständigt hängiven. Jag har haft sådana upplevelser förut, vissa gånger riktigt länge. Efter att ha lajvat så länge som jag gjort, så höjs visserligen ribban, men samtidigt känner jag att det egentligen inte handlar om det. Det handlar om att återvända – till en riktig historia, riktiga känslor och riktiga människor. Det vackraste är att ta varandra på fullständigt allvar.

Så då kommer vi till Hemligheten…

Carro och Karl. På allvar.

För min egen personliga del så var jag rätt dåligt förberedd för en gångs skull. Jag prioriterade inte lajvet tillräckligt högt för att vara precis så fokuserad som jag ville. Det var rätt hektiskt för mig i någon månad innan, men tiden fanns givetvis. Så här i efterhand känner jag dock att det inte spelade någon större roll, konstigt nog. Jag kunde bakgrundsstoryn och hade förstått vad Karl och Carro vad ute efter rätt väl, men hade lagt alldeles för lite tid på relationer och intriger. MEN! Men, men, men… De här lajvet skilde sig så grundläggande från allt annat jag varit på, vilket ni kommer att förstå om en liten stund. Det handlade väldigt lite om att vara analt förberedd, fokus hamnade istället på att öppna sig inför andra, känna in och skapa så många speltillfällen för sina medspelare att fiktionen sakta men säkert öppnade sina ögon och blev verklighet. Det var ingen slump att många, många stod och grät innan vi skiljdes åt, men det kommer vi till sen.

Min familj-Vind i oss alla

Jag åkte ner själv till lajvet. Vanligtvis brukar bilen delas med flera andra vänner, vars entusiasm och obskyra absurditeter kännetecknar samtliga pre-lajv-färder. Den här gången var jag bunden till egna tankar och strålande solsken. Redan där började känslan sippra in i mig. Jag kunde inte då sätta fingret på det, men det var något med hösten, musiken (Marillion), Karls och Carros ord och en molande känsla av…av…något…större…

Min familj spelades av Matilda (Itala), Jennie (Irit), Daniel (Hyme), Andy (Joram) och någon kort dvärg, som sägs vara jag (Arden). Vi hade inte haft så mycket tid till att verkligen prata med varandra, så vi satte oss i vårt hus och ägnade hela kvällen åt att verkligen, verkligen prata om våra roller, vår familj, om allt som rörde sig likt skuggor inom oss. Någonstans där gled allt över från att vara en rolig upplevelse till en historia som måste berättas. Det blev viktigt att vi fick finna sagan tillsammans. Det talades till ganska sent och i slutet lyssnade vi flera gånger på den låten som hela tiden ekade inom mig under de följande dygnen. Så fort jag vacklade eller letade mig fram till nästa ögonblick, så spred sig musiken i mitt inre och jag fann direkt vad det var vi försökte säga varandra under kvällen, men som inte fann sitt uttryck i ord.

Min roll, Arden, var tänkt som någon form av Loke-figur, men med en väldigt rädd liten pojke innerst inne. Jag talade en del med Karl och Carro om den och med deras varma hand och mina egna funderingar så växte rollen och blev…en riktig människa.

 

Jag ber dig som läser att verkligen lyssna på denna låt, för den sammanfattar allt vad Hemligheten blev för oss, mig i synnerhet. Låt den ligga i bakgrunden medan jag går ner till en djupare cirkel i min berättelse. Jag kommer inte redogöra för själva lajvets historia eller så, det är inte det som detta handlar om. Det tar alldeles för mycket tid och text i anspråk för att klargöra allt som hände. Prata med mig om det i stället. Det här handlar om hur min syn på lajv förändrades.

Gortoz a ran - Hemligheten i oss

Sen…när allting började…hände något väldigt, väldigt märkligt…

Det var som om själva verkligheten gled in i vår saga. Hösten böjde sig över oss lyssnade på vad vi hade att säga. Världen vändes upp och ner.

…jag märker när jag skriver detta att jag fortfarande har svårt att hitta orden… det går nästan inte att fånga känslan i det som hände…

Jag försöker…

 Fokus…

Så många ögonblick under en och samma tid. Så många stunder av människor. Mörkret som andas mot lyktorna, dimman som sveper in oss i glömska och regnet som sakta sköljer bort det vi inte vill minnas. Det händer nu…det händer på riktigt.

Under detta lajv var jag nästan helt utan distans till det som hände. Jag har så många gånger sen dess försökt att förstå vad det var som fick mig att komma så nära, så tätt in i spelet. Jag blev väckt mitt i natten för att gå vakt och hålla lyktorna runt byn brinnande och jag fann att jag vaknade i roll. Mitt i höstnatten, mitt bland främmande människor. Det händer fan inte ofta. Vanligtvis brukar jag stappla upp mitt i natten och sen rent tekniskt försöka hitta fokus på rollen och sen i efterhand kommer känslor och…närvaro. Nu kände jag mig så vansinnigt närvarande hela tiden.Så närvarande att jag var den jag spelade.

Man kan väl på ett ganska enkelt sätt säga att detta är ett av de få tillfällen som jag verkligen kände mig som en del i en större organism. Alla vi på Hemligheten berättade historien tillsammans och inte för varandra, som ofta är brukligt på lajv. Jag gör den skillnaden att man så ofta spelar upp scener på scener och flera lajv pågår inom lajvet och man hoppas bara på att de möts och bildar större och större cirklar.

Det som jag spekulerat i nu är hur det kommer sig att vi nu hade en enda gemensam saga att berätta.

Till gigantiskt stor del har vi arrangörerna Karl Ytterberg och Carolina Dahlberg att tacka. De har skapat sagan med en sann kärlek och varsamhet i kombination med ett väldigt skarpt öga för dramaturgiska detaljer. Mycket, mycket skickligt gjort. Den cirkel som slöts i slutscenerna på lajvet fann sin början redan vid de första stunderna. Varje gång jag låter tankarna vandra tillbaka till min upplevelse finner jag nya detaljer som tryckte spelet framåt. Hela tiden vilade en sådan subtil, varsam stämning där varje ögonkast, händelse och steg framåt regisserades med ett vant öga för vad som skapar spel och vad som öppnar upp för ögonblick av fullständig närvaro. Jag är oerhört imponerad av arrangörernas arbete och kommer att vara med på allt de arrangerar i framtiden. If they let me.

Alla roller på lajvet var castade och noggrannt utvalda av arr och i förhand var jag lite förvånad över det draget. Givetvis smickrad, eftersom jag fick vara med, men samtidigt rätt undrande över varför de valt att göra så. Har inte varit med om det tidigare, men jag förstår nu att de verkligen ville garantera sig om att visionen kunde förverkligas….

…och detta leder över till spelarna…

Milda mose skrev och behåring vilka sagolika människor som bevistade Hemligheten. Jag behövde bara höja på ett ögonbryn så var det någon som läste det, spann vidare och sen hade jag en magiska hatt av saker att gå på i knät. En sådan lyhördhet, spelglädje och inbjudande öppenhet inför andra människor har jag ta mig fan aldrig varit med om tidigare. För första gången kan jag inte heller plocka ut enskilda namn och säga att han eller hon var exceptionella. Precis som Karl sa i slutet så överträffade ALLA mina vildaste förväntningar. Jag förstår varför de blev handplockade.

Det räckte med att jag satte mig bredvid någon, viskade lite i deras öra och sen fortsatte så med några till så kunde jag se effekten av mina fjärilsvingar växa till en storm en liten stund senare. Det var verkligen inte enkelt och jag har aldrig behövt arbeta så hårt i roll, men satan vad spelarna tog till vara på alla de små, mikroskopiska tillfällen till spel som gavs. Freaking amazing, som uttrycket säger.

 

Tack, tack, tack..till alla er…

Nu till det som mest satt sig i mig.

Hur jag kunde gå från en roll över till att möta mig själv?

Jag har så grymt svårt att hitta ord för detta…Varje gång som jag försöker finna rätt uttryck så glider det undan för mig…

Den här rollen berörde mig väldigt djupt. Han kändes som en riktig människa. Någon vars historia behövde berättas, troligtvis för att han i många drag påminde om mig själv. Självklart. Och självfallet. Inte på alla sätt, men innerst inne.

Människorna i familjen Vind tog verkligen, verkligen det vi hade pratat om och förvaltade det på fullt allvar. De blottade sig, skrapade i sig själva och lät så mycket av sina innersta känslor och tankar skina igenom fram till mig. In i mig. Jag blev hela tiden laddad med dessa svåra känslor, svåra frågor och så vansinnigt slitsamma relationer.

Gång på gång tvingades jag vrida om kniven i de människor som jag älskade, gå ifrån de jag ville stanna hos och hela tiden känna att nu…precis nu tar allting slut.

De andra i byn fortsatte sen att ladda mig med alla slitningar och frustrationer. Kärlek som dras itu av det oundvikliga, den yttersta tiden och alltings fullständiga meningslöshet då så mycket av det man tror var sant bara är en illusion. Så skört, vackert, lågmält och galet sorgligt spelat av alla.

Efter halva lajvet gled allt över till något annat. Det var som om det inte var ett spel längre. Istället hittade vi små skärvor hos varandra som vi satte ihop till någon vriden spegel. Allt det som rörde sig i oss måste få ett uttryck. Lavjet var oss och vi gav det existens.

Givetvis fanns det stunder av offande, tillfällen då vi försökte hitta spel eller bara behövde landa lite. Det känner jag ofta är nödvändigt, annars blir man lätt helt utmattad och orkar inte ända i mål.

Jag tror att lajvandet blev så lyckat och berörde mig så djupt på grund av att alla där tog det på så stort allvar. Ingen ironi, ingen cynism, bara en sann hängivenhet till den berättelse som Karl och Carro skapat. Det skapar utrymme för mig att ge mig hän, blotta mig och kasta mig in bland människor som tar emot.

Det finns alltför många stunder och människor att berätta om och om jag börjar nu kommer det aldrig ta slut. Jag är djupt tacksam mot alla som var där, för att de lät mig komma med i…det som hände.

När till och med höstvädret genom dimma, mörker och tunga blixtar följer lajvets dramaturgi…då är det sann lajvmagi.

Klimax på hela lajvet var metascenen i landet mellan liv och död som sen ledde fram till den, i ordets rätta bemärkelse, episka slutscenen. Så oerhört starkt och genomgripande.

Vandringen genom byn och ut mot evigheten då de gömda högtalarna börjar spela jordens sorgligaste musik var…ja, jag saknar återigen ord för det.

Jag har aldrig gråtit så mycket på ett lajv, aldrig blivit så djupt berörd eller känt mig så mottagen av andra människor. Sällan har en historia fått ett sådant uttryck.

Så hur kommer det sig att det blev så här jävla bra då?

Vi tog det på allvar, helt enkelt. Vi tog varandra på fullt allvar.

Återigen – tack…ni gav mig alla ett helt nytt hopp om lajv.

Alla bilder från Hemligheten finns på min Facebooksida:

Bilderna på FB

 This is the shit.

Slå på låten ovan (Gortoz a Ran) och läs denna dikt, blunda sen en stund och lyssna klart på sången på hög volym. Sen fattar du vad jag försöker säga.

Jag ville vara en annan

Jag ville vara en annan,
men jag vet inte vem.
En främling står bortvänd, med pannan
mot stjärnornas lågande hem.
Jag skall aldrig se hans ögon
och aldrig hans anletsdrag.

Jag ville vara en annan,
en främling, en annan än jag.

                                               - Pär Lagerkvist